Övning 10.1; tankar kring cyberhot

Efter att ha läst veckoartikeln för övning 10.1, så upplever jag för min del att jag inte kan komma på s.a.s. några egna cyberhot; så utförligt upplevde åtmintone jag att artikeln tog upp de olika formerna av cyberhot. Georgia Tech Information Security Center (GTISC) räknar som bekant upp fem olika kategorier av cyberhot, jag återger dem här i försvenskad form; "elak programvara", "nätverk av infekterade datorer", "krigföring med cyberrymden som platform", "sårbarhet i internettelefonin" samt ekonomisk brottslighet med cyberrymden som platform".

För egen del tror jag inte att någon av dessa är farligare än den andra, utan det är mer beroende av hur, och i vilket sammanhang någon av de kategoriserade formerna används. Naturligtvis kan man ju säga att om krigsföring på nätet, i form av t.ex. blockering eller "nertyngande" av webbsidor med viktig information används vid en väpnad konflikt mellan två stater används, så är ju detta en mycket farlig form av cyberhot. Å andra sidan kan ekonomisk brottslighet i cyberrymden säkert vara lika farlig om den ríktigt ömma punkten i systemet hittas. Men detta är ju experterna och forskarna på området säkert på det klara med.

Trots att artikeln var intressant läsning, så fick jag dock lite en känsla av att den kanske lite för kraftigt delade in cyberrymdens invånare i de "goda" och de "onda", vilket kanske är lite för svartvitt. Jag vill inte här försvara internetbovarna, men jag tror att även de s.k. goda internetaktörerna bör se sig själva i spegeln och tänka på vad någon handling kan föra med sig i ett större perspektiv. Cyberrymden är ju så komplex, att man genom sina val och handligar på nätet inte ens själv kan vara helt medveten om i vilket läger man står. Men, för att börja någonstans så måste man säkert förtydliga vissa allmänna hotbilder och arbeta för skydda sig mot dem. Exempel på sådana hotbilder är säkert cyberattacker mot känsliga funktioner under ett krigstillstånd eller masstölder av känsliga persondata på webben. Man kan nog vara överens om att dessa har en stor gemensam vikt i att motverkas.

Sedan kan det ju finnas cyberfenomen, vars syfte är att stärka säkerheten på webben, men som p.g.a. sin natur och sin kanske snäva intressegrupp upplevs av en annan grupp som ett slags av myndigheterna stött cyberhot. Exempel på detta är ju den s.k. Lex Nokia-lagstiftningen och rättegången mot Pirate Bay i Sverige. Här är det inte längre riktigt klart vem som är "god" och vem som är "ond"; uppfattningarna om vad som är rätt och fel går isär. Det är kanske för tidigt att säga att den traditionella synen på upphovsrätt har kommit till en återvändsgränd, men det kanske borde uppstå en ny tredje sektor mellan upphovsrättsinnehavarna och upphobsrättsförbrytana, kanske något av en "some rights reserved"-fond, dit bägge parterna bidrar för välgörande ändamål?

Detta sista var kanske lite utanför själva cyberhot, men ämnet är som sagt mångfacetterat. Man kan ju också se hela cyberrymden som ett hot, t.ex. mot barnen på det sättet att internet blir alltför dominerande in deras liv. Som småbarnsförälder är jag redan en smula orolig i vilken grad Internet kommer att påverka mina barns uppväxt. Jag vill t.ex. inte att de skall sitta vid datorn långa stunder varje kväll när de blir större.