Övning 10.2. Cyberhot

Jag diskuterar i det följande ett visst användaravtals innehåll enligt de på förhand givna riktlinjerna. Jag har valt Googles användarvillkor och läst den engelska och svenska versionen.

I Googles användarvillkor behåller ju användaren upphovsrätten inklusive andra rättigheter, som han eller hon lägger upp i någon av Googles tjänster. Men genom att godkänna användarvillkoren så ger man Google en licens att bl.a. ”anpassa” och ”offentligt visa” det ”material” som användaren skickar in. Upphovsrätten består således hos framläggaren av innehållet, medan servicegivaren (i detta fall Google) har rätten att ändra i materialet. Detta förfarande kan i sig vara diskutabelt ifall det är svårt att följa upp hur Google tillämpar licensrättigheterna från fall till fall. Men genom att användaren har gett sitt medgivande till detta genom att godkänna användravtalet så är det ju en helt laglig överenskommelse, vilket användaren bör vara medveten om. Frågan kan vara mer filosofisk; naggas upphovsrätten som idé kraftigt i kanterna ifall en licens (som i detta fall) berättigar till mycket spelrum?

Google kan vidare, gällande användande av personuppgifter, ge dessa uppgifter till tredje part, vilka i sin tur bör följa Googles regler gällande användning av personuppgifter. Google skyddar den personliga integriteten men använder samtidigt den information, som de samlar in, till att utveckla sina tjänster. Resultatet kan vara att om man inte godkänner att någon viss informations får sparas, så kanske man inte får rätt att använda tjänsten. Detta är kanske åter en viss eftergift till servicegivaren, men servicen skulle nog inte fungera utan vissa eftergifter från användaren; alltid lagras det någon information någonstans.

Beträffande vad andra användare (t.ex. företag) kan hitta om en annan person, så är det ju klart att dessa användare kan hitta känslig information både i offentlig information på webben (t.ex. i bloggar) eller i personlig information som har uppkommit genom webben men som är konfidentiell. Detta kan vara ett problem som användaren bör vara medveten om när han t.ex. skriver om sin tidigare arbetsgivare i sin blogg. Ordspråket ”tänk först och handla sedan” (La Fontaine) kan vara riktgivande här.

Eftersom Google är en global service så kan personuppgifter behandlas i ett annat land utan att personen i fråga är medveten om det. Så jo, genom att godkänna användarvillkoren så godkänner man även en global rörlighet av data. Detta medför att man inte kan vara anonym på tjänst som Google. Anonymiteten beror ju förstås på i hurdan grad man presenterar sig på Googles sidor. Jag förmodar att en person som första gången i sitt liv går in på nätet, så efter den sessionen så är han/hon antagligen om inte delvis identifierad, så säkert rätt fort möjlig att identifieras genom någon tredje part. Så total anonymitet kan man inte nå, åtminstone inte i långa loppet.

Alla dessa ovannämnda frågor ger naturligtvis upphov till eventuella risker för en som registrerar sig till Google, det går ej att förneka. Men för att riskerna skall bli verklighet (t.ex. rättsfall gällande kringgående av upphovsrätt eller datastöld) beror mycket på hur användaren själv beter sig i tjänsten. I Googles användarvillkor så är det också så, att övervakningen av användarens rättigheter till stor del tillfaller på användaren själv. Detta kan säkert också inkluderas i riskerna, men som med bevakning av upphovsrätt i andra delar av livet, så är det rätt naturligt att det är så. Ofta får upphovsrättsinnehavaren själv övervaka sin rätt om inte någon annan har anställts eller bemyndigats att göra det.

På frågan om att rekommendera någon att registrera sig till t.ex. Google, så upplever jag att en rekommendation står i strid med webbens tankesätt, där ger man sig in på webbens villkor, och genom att utnyttja webbens fördelar genom dess stadgar, så kan man få nytta. Detta är kanske tyvärr något av ”djungelns lag”, men till all lycka kan den också regleras till det bättre. Om t.ex. ett bibliotek rekommenderar ett annat bibliotek att registrera sig på Google och t.ex. börja blogga där, så utsträcker sig rekommendationen endast till den nytta som finns i bibliotekssyfte, men slutar där. Jag skulle således rekommendera någon att registrera sig på Google, men samtidigt påminna om det egna ansvaret.

Gällande etiska och moraliska frågor i användandet av Googles tjänster, så är det åter beroende på hur den enskilda användaren beter sig. Om handlandet är moraliskt tvivelaktigt så det så, ifall det följer allmänna nedskrivna och oskrivna regler om moral, sedlighet, god ton, så då är moralen god. Ifall dessa regler bryts så är det fråga om dålig moral. Naturligtvis kunde man spinna vidare på frågan om t.ex. hur bra etiskt sett det är, att han eller hon sitter timtals vid datorn varje dag, timmar som dras bort från någon annan värdefull tidsanvändning, eller att en massa energi från kanske fossila bränslen går åt då man använder sökmotorer på webben? Man kan spinna det ganska långt om man vill.

Beträffande rätt att använda Googles tjänster i undervisningssyfte eller i bibliotek, så är detta möjligt genom tillstånd och avtal, men alltså inte utan tillstånd. Detta ser jag som helt rätt i sig, men villkoren i ett sådant avtal bör (känner dem givetvis inte) bör säkert vara anpassade till olika behov och varierande ekonomiska resurser.

Som avslutning ser jag följande huvuddrag i Googles användarvillkor, man kan allmänt sett dela det i tre delar; 1. Användaren har upphovrätt till sitt eget material och får i gengäld använda servicegivarens tjänster, men har inga rättigheter gällande tjänsterna. 2. Servicegivaren har rätt att på licens vid behov omforma användarens upphovsrättsskyddade material för sina syften. 3. Användaren är i mångt och mycket själv ansvarig för att dennes upphovsrätt efterföljs och för sitt beteende på webben.
Detta är ju i sig inte något överraskande, men servicegivaren, (i detta fall Google) har en ganska stor makt efter att ett användaravtal har slutits. Det är en sak man måste förstå och priset man får betala för att kunna använda de fördelar som tjänsten kan ge.

Övning 10.1; tankar kring cyberhot

Efter att ha läst veckoartikeln för övning 10.1, så upplever jag för min del att jag inte kan komma på s.a.s. några egna cyberhot; så utförligt upplevde åtmintone jag att artikeln tog upp de olika formerna av cyberhot. Georgia Tech Information Security Center (GTISC) räknar som bekant upp fem olika kategorier av cyberhot, jag återger dem här i försvenskad form; "elak programvara", "nätverk av infekterade datorer", "krigföring med cyberrymden som platform", "sårbarhet i internettelefonin" samt ekonomisk brottslighet med cyberrymden som platform".

För egen del tror jag inte att någon av dessa är farligare än den andra, utan det är mer beroende av hur, och i vilket sammanhang någon av de kategoriserade formerna används. Naturligtvis kan man ju säga att om krigsföring på nätet, i form av t.ex. blockering eller "nertyngande" av webbsidor med viktig information används vid en väpnad konflikt mellan två stater används, så är ju detta en mycket farlig form av cyberhot. Å andra sidan kan ekonomisk brottslighet i cyberrymden säkert vara lika farlig om den ríktigt ömma punkten i systemet hittas. Men detta är ju experterna och forskarna på området säkert på det klara med.

Trots att artikeln var intressant läsning, så fick jag dock lite en känsla av att den kanske lite för kraftigt delade in cyberrymdens invånare i de "goda" och de "onda", vilket kanske är lite för svartvitt. Jag vill inte här försvara internetbovarna, men jag tror att även de s.k. goda internetaktörerna bör se sig själva i spegeln och tänka på vad någon handling kan föra med sig i ett större perspektiv. Cyberrymden är ju så komplex, att man genom sina val och handligar på nätet inte ens själv kan vara helt medveten om i vilket läger man står. Men, för att börja någonstans så måste man säkert förtydliga vissa allmänna hotbilder och arbeta för skydda sig mot dem. Exempel på sådana hotbilder är säkert cyberattacker mot känsliga funktioner under ett krigstillstånd eller masstölder av känsliga persondata på webben. Man kan nog vara överens om att dessa har en stor gemensam vikt i att motverkas.

Sedan kan det ju finnas cyberfenomen, vars syfte är att stärka säkerheten på webben, men som p.g.a. sin natur och sin kanske snäva intressegrupp upplevs av en annan grupp som ett slags av myndigheterna stött cyberhot. Exempel på detta är ju den s.k. Lex Nokia-lagstiftningen och rättegången mot Pirate Bay i Sverige. Här är det inte längre riktigt klart vem som är "god" och vem som är "ond"; uppfattningarna om vad som är rätt och fel går isär. Det är kanske för tidigt att säga att den traditionella synen på upphovsrätt har kommit till en återvändsgränd, men det kanske borde uppstå en ny tredje sektor mellan upphovsrättsinnehavarna och upphobsrättsförbrytana, kanske något av en "some rights reserved"-fond, dit bägge parterna bidrar för välgörande ändamål?

Detta sista var kanske lite utanför själva cyberhot, men ämnet är som sagt mångfacetterat. Man kan ju också se hela cyberrymden som ett hot, t.ex. mot barnen på det sättet att internet blir alltför dominerande in deras liv. Som småbarnsförälder är jag redan en smula orolig i vilken grad Internet kommer att påverka mina barns uppväxt. Jag vill t.ex. inte att de skall sitta vid datorn långa stunder varje kväll när de blir större.

Efter att tankarna lite har mognat gällande SL, hoppas jag...

Kims artikel tar upp det här med att man kan träffa helt andra människor inom informationsförvaltningsområdet från andra sidan jordklotet och utbyta tankar och ideer på SL. Därtill kan man samla informationsresurser på ett spännande sätt, och ge dem extra krydda i den spännande miljö som SL utgör. Detta är ju självfallet mycket bra. SL ger m.a.o. säkert goda förutsättningar till kommunikation i den "heta" miljö, som SL är.

Man får dock hoppas, att "informationsförvaltarna" (för att citera Kims intressanta användning av ordet, hade egentligen inte sett den förut) också i sitt arbete på SL också verkligen når ut till dem som är på SL och som inte hittills har varit intresserade eller behövt biblioteks eller informationsförvaltares tjänster. Denna grupp är ju minst lika viktig som de, vilka redan använder bibliotekstjänster och är på SL, om inte kanske viktigare. Jag vet inte hur det är, men jag förmodar att arbetet att få nya "bibliotekskunder" på SL ännu är i sin början.

Sedan kan man ju fråga sig om man skall se saken ur denna synvinkel. De "nya" kunderna kan ju till en del tangera t.ex. ett visst biblioteks tjänster, som nu, låt oss säga, är på SL. Denna tror jag att för tillfället är bibliotekens/informationsförvaltarnas inställning och profilering på SL.

Second Life ger många tankar

men, det är inte helt lätt att sätta dem i ord. Jag tror att bibliotekarieskrået självfallet kan ha stor nytta av SL och att det är bra för biblioteken att vara där. Å andra sidan kan man fråga sig; varför just SL? Det finns ju andra liknande världar också? Jag tror dock att SL, trots att användarkategorin kan anses vara "ung vuxen", eller "40+", så känns världen rätt för att förlänga informationsförvaltarnas armar ut i den virtuella världen, där många som kanske inte använder sig av bibliotek, finns. Redan namnet bibliotek, eller yrkesbeteckningen "bibliotekarier" känns föråldrat i SL; lite vemodigt nog. Kanske termen informationsförvaltare, som Kim använder, är mer passande.

Kims artikel har en positiv andra som smittar av sig, och jag tror nog att SL kan föra med sig mycket gott för bibliotekssamarbetet. Frågan är bara att behöver SL bibliotekarierna? Man kan m.a.o. fråga sig hur länge SL kommer att finnas och vart det vunna samarbetet försvinner när SL en gång inte längre finns? Kanske en ny lämplig värld dyker upp, eller så visar det sig att en annan virtuell värld som redan har funnits länge, tar SL:s plats. Säkert är det bra att smida så länge järnet är varmt och vara med i SL.

Lätt försenade åsikter om de tre exemplena på Bibliotek 2.0-tillämpningar

Om jag nu förstod uppgiften rätt så beslöt jag att titta på följande exempel i listan: Umeåregionens bibliotek, Lansing Public Library och som tredje Suomen kirjastot-bilderna på Flickr.

Angående Umeåregionens bibliotekswebbplats så tycker jag att där finns många bra saker som "mitt bibliotek" även skulle kunna använda. Som "mitt" bibliotek ser jag på sätt och vis Helsingfors stadsbibliotek.

För det första så har Umeåregionens bibliotek fina litteraturtips i vänstra spalten. Jag tycker att detta är helt bra sak, den är lockande. Detta skulle jag kunna tänka mig att Helsingfors stadsbibliotek skulle kunna ta efter i större utsträckning. Därtill är också samlingen av nyckelord, som finns lite neråt på sidan, en intressant och säkert bra helhet. Listan med användarnas senaste favoriter är ju ett gott exempel på hur vettigt Umeåregionens bibliotek har anammat Bibliotek 2.0-tänkandet på sin webbplats.

Om man sedan ser på eventeuellt negativa sidor så tycker jag att webbsidan ger ett litet splittrande intryck; allt är inplacerat i små ramar, man hoppar från intryck till intryck. Artikeln eller "greijen" om Bloomsburygruppen är också intressant, men jag funderade lite på det, att sådana här saker, kan, ifall det vill sig illa, vinklas efter skribentens synvinklar på sitt ämne. Det kan m.a.o antingen lätt bli färdigtuggad information som görs "spännande" på något vis. Risken finns också att man kan sprida felaktig, eller vinklad information. Men detta kanske också hör till Bibliotek 2.0:s egenskaper och utmaningar; nämligen att man alltmer gör bibliotekswebbpplatsen "klatschig som en modetidning" och där skall man kanske vara lite försiktig. Å andra sidan kan texten om Bloomsburygruppen (som var bra) vara intressant och informativ läsning för t.ex. en skolelev.

Jag tycker att umeåregionens biblioteks starka sidor är meddelandet av läsarnas favoriter, litteraturtipsen, möjligheten till de "egna sidorna" och nyckelorden. Allt detta kunde mitt favoritbibliotek ta efter i större utsträckning. Umeåregionswebbplatsens "webblayout" tycker jag därmot att man inte borde ta så mycket efter, men det är ju inte lätt att skapa bra webblayout heller.

Som andra objekt valde jag att titta på Lansing Public Library´s Delicious-sidor, och jag tyckte att helheten var välinkörd och mycket intressant. Detta var verkligen en källa till intressanta saker bara man tar sig tiden till att söka på sidorna. Här kan man givetvis fundera på hur mycket språket inverkar i användningen av Delicious; jag vet inte om finskspråkiga bibliotek upplever det som en hög tröskel att komma mer in på Delicious; om man arbetar och lever på engelska så är det kanske mycket mer givande för då kan taggarna och de bifogade länkarna nå en större publik. Kanske språkens begränsningar i världen också kan utgöra hinder för användandet av sociala webbverktyg? Lite krasst skulle man kunna säga att det skulle ju vara bra för den sociala webben "i sig" ifall alla talade engelska i världen och inget annat språk? Men så är det ju lyckligtvis inte.

Men, jag tycker att Helsingfors stadsbibliotek mycket väl skulle kunna ta efter denna fina användning av Delicious som Lansing har. Men, det gäller ju dock som för mycket annat med Bibliotek 2.0; någon på biblioteket måste sätta ner tid och resurser för att hålla "filialen" i Delicious väfunderande och flytande. Detta kan man säga att gäller alla sociala webb-verktyg som ett bibliotek funderar på att tillämpa: man måste överväga hur mycket man behöver och framför allt inte ta för mycket ingredienser; bättre att man gör det ordentligt än att man försöker gripa efter för mycket.

Suomen kirjastot-Finnish libraries på Flickr är, om än ganska halvfärdigt, så i alla fall ett fint exempel på hur användarna av biblioteken och även personalen kan sätta in bilder på bibliotek och på det viset visa "egna vinklar" ur de biblioteksrum de vistas i. Såsom sidorna för tillfället används så tycker jag att det är en aning ostrukturerat. Det saknas tillsvidare en diskussion i anslutning till bilderna; den skulle säkert tillföra mer värde till helheten.

Jag tycker att de finska bibliotekens "Flickr-pool" mycket väl kunde bli en intressant sak att titta på i fortsättningen, bara det skulle bli diskussion där och att det skulle bli lite mer systematik i det hela. Nu är det mer som ett fotoalbum med lösryckta, här och där lite flyhänt taggade bilder.

Om man skulle införa alla de beståndsdelar om jag har tagit upp i det föregående; litteraturtips, nyckelord/taggar, läsarnas egna favoriter tillgängliga, möjligheten till "personliga" sidor, taggar, taggning och insättning av foton, så tror jag att detts skulle ta mycket tid för Helsingfors stadsbibliotek att upprätthålla. Något annat i biblioteksarbete skulle kanske bli lidande. Men, mitt val av dessa beståndsdelar visar också att jag tycker att de är bra och viktiga implementeringar av Bibliotek 2.0-tankarna i de allmänna biblioteken. Jag ser inga egentliga nackdelar med dem, mest fördelar. Bloggandet, Wikin och RSS-flöden har inte tagits med här med de är också viktiga. Det är bara frågan om hur man använder verktygen.

Jag tycker att Umeåregionens bibliolioteks webbplats är något som många absolut borde ta efter, det har blivit något av min egen favorit, för det biblioteket gör det hela så mångsidigt.

Ett sista tankekorn om Bibliotek 2.0. för den här gången

Sedan jag började studera begreppet Bibliotek 2.0. på allvar i höstas, så har jag irriterats av dess drag av gradering. I den uppsats, av Michael Habib, som jag nyligen tipsade om i bloggen, så är han rätt riktisk mot begrepets karaktär något helt nytt och "ersättande" av det gamla systemet, Bibliotek 1.0. Borde det nästan vara tid nu att skrota begreppet Bibliotek 2.0 som varande färdigt använt och i stället i stället tala om det "sociala biblioteket"? Om graderingsivern fortsätter så tror jag synen på bibliotekens utveckling blir allt svårare att hantera.

Bibliotek 2.0 är antagligen bäst som ett arbetsnamn, inte något som man skall stämpla med alltför mycket, kanske till en viss gräns.

Lite till om Bibliotek 2.0

För att knyta till det föregående inlägget så kan jag helt hålla med om att uppföljandet av en Bibliotek 2.0-strategi förutsätter ett ständigt evaluerande av bibliotekets tjänster i hur man kunde förbättra en virtuell tjänst eller en "fysisk" tjänst. Artilelförfattarna har ju tagit fasta på Tim O´Reillys uttryck "harnessing collective intelligence", ett fenomen som driver webb 2.0. framåt. Om man tillämpar detta på biblioteket, så innebär det ju nog att biblioteket aldrig står stilla; det utvecklas hela tiden. Men det är också mycket frågan om förtroende, som O´Reilly lyfter fram, är biblioteken beredda på att anförtro sina kunder mer i att i samarbete bygga innehåll i biblioteket?

Det ideala skulle väl vara att användarna och biblioteket hittar ett slags "fifty-fifty"-förhållande i samarbetet, där de virtuella tjänsternas nödvändighet skulle evalueras noga och fritt uppbyggbara gratistjänster favoriseras framom dyra helhetslösningar. Men för att sammanfatta, så är jag av den åsikten att Bibliotek 2.0-tänkandet också mår bra av att erbjuda stabilitet, vilket kunde betyda att ifall webb 2.0 utgör det fria exeprimentfältet för sociala tjänster, så borde Bibliotek 2.0 s.a.s. plocka de bästa russinen ur kakan och ta lärdomar av webb 2.0:s eventuella misstag. Kanske man kunde använda uttrycket "skynda långsamt", lite som Skalman i Bamse-världen:).

Bibliotek 2.0- en väg eller ett mål? Vad sedan?

Rubriceringen till mitt inlägg om Bibliotek 2.0 skall inte ses som att jag skulle misstro fenomenet eller trenden, tvärtom. Jag tycker att Michael E. Casey och Laura C. Savastinuk i sin artikel i mångt och mycket har rätt det att biblioteken måste vakna upp och se sanningen i vitögat; de sociala verktygen som webb 2.0. erbjuder ger mervärde och därigenom mer fräschör och nya kunder till biblioteken.

Man kan säga som artikelförfattarna, att i Bibliotek 2.0 ges användaren av bibliotekstjänsterna en central roll; han eller hon skall, eller kan ges möjlighet att forma sin individuella upplevelse av biblioteket; skapa sina favoriter av informationskällor på sitt eget användargränssnitt på bibliotekets webbplatser. Därtill kan/får användaren själv vara med och skapa innehållet i bibliotekets tjänster, t.ex. "tagga" olika informationsresurser, ge värdefulla tips, kanske agera experter inom något ämne. M.a.o. kan man se det lite som att användaren tar över någon del av arbeten som bibliotekarierna inte hinner fullfölja. Man involverar således användaren i skapandet av innehålet enligt samma mönster som webb 2.0 betyder större möjligeter för användarna där att skapa innhållet i t.ex. Facebook. Man kan ju t.ex. se den tillförsel av värdefulla "på sidan om-resurser" som de s.k. fansen av bibliotek som är på Facebook som ett tecken på att användarna visst kan synas och påverka mera - bara de vill det själva förstås.

Sedan tycker jag att det är bra av artkelförfattarna att de i Bibliotek 2.0.-begreppet också ser de icke-teknlogiska faktorerna som viktiga. M.a.o. så upplever jag precis som de, att biblioteken borde i många avseenden bli mer "service-minded" och då även liksom bjuda på sig själva i stället för att alltför ofta sitta vid sina datorer och inte titta upp när en kund kommer in bibliotekssalen. Jag tror att ett ögonkast följt av en nickning kan göra mycket i hur kunden upplever sig bemött, för att nu ta till ett litet exempel. Således är alltså både reell service och service på den virtuella arenan lika viktiga i Biliotek 2.0-tänkandet, och det är bra.

För att lite ännu spinna vidare på formuleringen "vad sedan?" som jag har i rubriceringen, så ställer jag mig en smula kritisk till följande förmulering i artikeln:

"Libraries have to evolve continuously to keep up with the changing needs of their users. You can help keep your service offerings fresh by always looking for new ideas and reevaluating old ones."

Jag ställer mig kritiskt till det därför att om bibliotekarierna alltid skall söka efter nya idéer, så tror jag att de tidigare idéerna aldrig hinner arbetas till slut. Det blir ett ständigt sökande efter nya saker och jag tror inte att vare sig användare eller bibliotekarier tycker om det. I dagens finländska samhälle så upplever jag att biblioteke måste erbjuda kontinuitet och trygghet vid sidan om att utveckla sina tjänster så att de blir attraktiva.