Jag diskuterar i det följande ett visst användaravtals innehåll enligt de på förhand givna riktlinjerna. Jag har valt Googles användarvillkor och läst den engelska och svenska versionen.
I Googles användarvillkor behåller ju användaren upphovsrätten inklusive andra rättigheter, som han eller hon lägger upp i någon av Googles tjänster. Men genom att godkänna användarvillkoren så ger man Google en licens att bl.a. ”anpassa” och ”offentligt visa” det ”material” som användaren skickar in. Upphovsrätten består således hos framläggaren av innehållet, medan servicegivaren (i detta fall Google) har rätten att ändra i materialet. Detta förfarande kan i sig vara diskutabelt ifall det är svårt att följa upp hur Google tillämpar licensrättigheterna från fall till fall. Men genom att användaren har gett sitt medgivande till detta genom att godkänna användravtalet så är det ju en helt laglig överenskommelse, vilket användaren bör vara medveten om. Frågan kan vara mer filosofisk; naggas upphovsrätten som idé kraftigt i kanterna ifall en licens (som i detta fall) berättigar till mycket spelrum?
Google kan vidare, gällande användande av personuppgifter, ge dessa uppgifter till tredje part, vilka i sin tur bör följa Googles regler gällande användning av personuppgifter. Google skyddar den personliga integriteten men använder samtidigt den information, som de samlar in, till att utveckla sina tjänster. Resultatet kan vara att om man inte godkänner att någon viss informations får sparas, så kanske man inte får rätt att använda tjänsten. Detta är kanske åter en viss eftergift till servicegivaren, men servicen skulle nog inte fungera utan vissa eftergifter från användaren; alltid lagras det någon information någonstans.
Beträffande vad andra användare (t.ex. företag) kan hitta om en annan person, så är det ju klart att dessa användare kan hitta känslig information både i offentlig information på webben (t.ex. i bloggar) eller i personlig information som har uppkommit genom webben men som är konfidentiell. Detta kan vara ett problem som användaren bör vara medveten om när han t.ex. skriver om sin tidigare arbetsgivare i sin blogg. Ordspråket ”tänk först och handla sedan” (La Fontaine) kan vara riktgivande här.
Eftersom Google är en global service så kan personuppgifter behandlas i ett annat land utan att personen i fråga är medveten om det. Så jo, genom att godkänna användarvillkoren så godkänner man även en global rörlighet av data. Detta medför att man inte kan vara anonym på tjänst som Google. Anonymiteten beror ju förstås på i hurdan grad man presenterar sig på Googles sidor. Jag förmodar att en person som första gången i sitt liv går in på nätet, så efter den sessionen så är han/hon antagligen om inte delvis identifierad, så säkert rätt fort möjlig att identifieras genom någon tredje part. Så total anonymitet kan man inte nå, åtminstone inte i långa loppet.
Alla dessa ovannämnda frågor ger naturligtvis upphov till eventuella risker för en som registrerar sig till Google, det går ej att förneka. Men för att riskerna skall bli verklighet (t.ex. rättsfall gällande kringgående av upphovsrätt eller datastöld) beror mycket på hur användaren själv beter sig i tjänsten. I Googles användarvillkor så är det också så, att övervakningen av användarens rättigheter till stor del tillfaller på användaren själv. Detta kan säkert också inkluderas i riskerna, men som med bevakning av upphovsrätt i andra delar av livet, så är det rätt naturligt att det är så. Ofta får upphovsrättsinnehavaren själv övervaka sin rätt om inte någon annan har anställts eller bemyndigats att göra det.
På frågan om att rekommendera någon att registrera sig till t.ex. Google, så upplever jag att en rekommendation står i strid med webbens tankesätt, där ger man sig in på webbens villkor, och genom att utnyttja webbens fördelar genom dess stadgar, så kan man få nytta. Detta är kanske tyvärr något av ”djungelns lag”, men till all lycka kan den också regleras till det bättre. Om t.ex. ett bibliotek rekommenderar ett annat bibliotek att registrera sig på Google och t.ex. börja blogga där, så utsträcker sig rekommendationen endast till den nytta som finns i bibliotekssyfte, men slutar där. Jag skulle således rekommendera någon att registrera sig på Google, men samtidigt påminna om det egna ansvaret.
Gällande etiska och moraliska frågor i användandet av Googles tjänster, så är det åter beroende på hur den enskilda användaren beter sig. Om handlandet är moraliskt tvivelaktigt så det så, ifall det följer allmänna nedskrivna och oskrivna regler om moral, sedlighet, god ton, så då är moralen god. Ifall dessa regler bryts så är det fråga om dålig moral. Naturligtvis kunde man spinna vidare på frågan om t.ex. hur bra etiskt sett det är, att han eller hon sitter timtals vid datorn varje dag, timmar som dras bort från någon annan värdefull tidsanvändning, eller att en massa energi från kanske fossila bränslen går åt då man använder sökmotorer på webben? Man kan spinna det ganska långt om man vill.
Beträffande rätt att använda Googles tjänster i undervisningssyfte eller i bibliotek, så är detta möjligt genom tillstånd och avtal, men alltså inte utan tillstånd. Detta ser jag som helt rätt i sig, men villkoren i ett sådant avtal bör (känner dem givetvis inte) bör säkert vara anpassade till olika behov och varierande ekonomiska resurser.
Som avslutning ser jag följande huvuddrag i Googles användarvillkor, man kan allmänt sett dela det i tre delar; 1. Användaren har upphovrätt till sitt eget material och får i gengäld använda servicegivarens tjänster, men har inga rättigheter gällande tjänsterna. 2. Servicegivaren har rätt att på licens vid behov omforma användarens upphovsrättsskyddade material för sina syften. 3. Användaren är i mångt och mycket själv ansvarig för att dennes upphovsrätt efterföljs och för sitt beteende på webben.
Detta är ju i sig inte något överraskande, men servicegivaren, (i detta fall Google) har en ganska stor makt efter att ett användaravtal har slutits. Det är en sak man måste förstå och priset man får betala för att kunna använda de fördelar som tjänsten kan ge.
måndag 16 mars 2009
söndag 15 mars 2009
Övning 10.1; tankar kring cyberhot
Efter att ha läst veckoartikeln för övning 10.1, så upplever jag för min del att jag inte kan komma på s.a.s. några egna cyberhot; så utförligt upplevde åtmintone jag att artikeln tog upp de olika formerna av cyberhot. Georgia Tech Information Security Center (GTISC) räknar som bekant upp fem olika kategorier av cyberhot, jag återger dem här i försvenskad form; "elak programvara", "nätverk av infekterade datorer", "krigföring med cyberrymden som platform", "sårbarhet i internettelefonin" samt ekonomisk brottslighet med cyberrymden som platform".
För egen del tror jag inte att någon av dessa är farligare än den andra, utan det är mer beroende av hur, och i vilket sammanhang någon av de kategoriserade formerna används. Naturligtvis kan man ju säga att om krigsföring på nätet, i form av t.ex. blockering eller "nertyngande" av webbsidor med viktig information används vid en väpnad konflikt mellan två stater används, så är ju detta en mycket farlig form av cyberhot. Å andra sidan kan ekonomisk brottslighet i cyberrymden säkert vara lika farlig om den ríktigt ömma punkten i systemet hittas. Men detta är ju experterna och forskarna på området säkert på det klara med.
Trots att artikeln var intressant läsning, så fick jag dock lite en känsla av att den kanske lite för kraftigt delade in cyberrymdens invånare i de "goda" och de "onda", vilket kanske är lite för svartvitt. Jag vill inte här försvara internetbovarna, men jag tror att även de s.k. goda internetaktörerna bör se sig själva i spegeln och tänka på vad någon handling kan föra med sig i ett större perspektiv. Cyberrymden är ju så komplex, att man genom sina val och handligar på nätet inte ens själv kan vara helt medveten om i vilket läger man står. Men, för att börja någonstans så måste man säkert förtydliga vissa allmänna hotbilder och arbeta för skydda sig mot dem. Exempel på sådana hotbilder är säkert cyberattacker mot känsliga funktioner under ett krigstillstånd eller masstölder av känsliga persondata på webben. Man kan nog vara överens om att dessa har en stor gemensam vikt i att motverkas.
Sedan kan det ju finnas cyberfenomen, vars syfte är att stärka säkerheten på webben, men som p.g.a. sin natur och sin kanske snäva intressegrupp upplevs av en annan grupp som ett slags av myndigheterna stött cyberhot. Exempel på detta är ju den s.k. Lex Nokia-lagstiftningen och rättegången mot Pirate Bay i Sverige. Här är det inte längre riktigt klart vem som är "god" och vem som är "ond"; uppfattningarna om vad som är rätt och fel går isär. Det är kanske för tidigt att säga att den traditionella synen på upphovsrätt har kommit till en återvändsgränd, men det kanske borde uppstå en ny tredje sektor mellan upphovsrättsinnehavarna och upphobsrättsförbrytana, kanske något av en "some rights reserved"-fond, dit bägge parterna bidrar för välgörande ändamål?
Detta sista var kanske lite utanför själva cyberhot, men ämnet är som sagt mångfacetterat. Man kan ju också se hela cyberrymden som ett hot, t.ex. mot barnen på det sättet att internet blir alltför dominerande in deras liv. Som småbarnsförälder är jag redan en smula orolig i vilken grad Internet kommer att påverka mina barns uppväxt. Jag vill t.ex. inte att de skall sitta vid datorn långa stunder varje kväll när de blir större.
För egen del tror jag inte att någon av dessa är farligare än den andra, utan det är mer beroende av hur, och i vilket sammanhang någon av de kategoriserade formerna används. Naturligtvis kan man ju säga att om krigsföring på nätet, i form av t.ex. blockering eller "nertyngande" av webbsidor med viktig information används vid en väpnad konflikt mellan två stater används, så är ju detta en mycket farlig form av cyberhot. Å andra sidan kan ekonomisk brottslighet i cyberrymden säkert vara lika farlig om den ríktigt ömma punkten i systemet hittas. Men detta är ju experterna och forskarna på området säkert på det klara med.
Trots att artikeln var intressant läsning, så fick jag dock lite en känsla av att den kanske lite för kraftigt delade in cyberrymdens invånare i de "goda" och de "onda", vilket kanske är lite för svartvitt. Jag vill inte här försvara internetbovarna, men jag tror att även de s.k. goda internetaktörerna bör se sig själva i spegeln och tänka på vad någon handling kan föra med sig i ett större perspektiv. Cyberrymden är ju så komplex, att man genom sina val och handligar på nätet inte ens själv kan vara helt medveten om i vilket läger man står. Men, för att börja någonstans så måste man säkert förtydliga vissa allmänna hotbilder och arbeta för skydda sig mot dem. Exempel på sådana hotbilder är säkert cyberattacker mot känsliga funktioner under ett krigstillstånd eller masstölder av känsliga persondata på webben. Man kan nog vara överens om att dessa har en stor gemensam vikt i att motverkas.
Sedan kan det ju finnas cyberfenomen, vars syfte är att stärka säkerheten på webben, men som p.g.a. sin natur och sin kanske snäva intressegrupp upplevs av en annan grupp som ett slags av myndigheterna stött cyberhot. Exempel på detta är ju den s.k. Lex Nokia-lagstiftningen och rättegången mot Pirate Bay i Sverige. Här är det inte längre riktigt klart vem som är "god" och vem som är "ond"; uppfattningarna om vad som är rätt och fel går isär. Det är kanske för tidigt att säga att den traditionella synen på upphovsrätt har kommit till en återvändsgränd, men det kanske borde uppstå en ny tredje sektor mellan upphovsrättsinnehavarna och upphobsrättsförbrytana, kanske något av en "some rights reserved"-fond, dit bägge parterna bidrar för välgörande ändamål?
Detta sista var kanske lite utanför själva cyberhot, men ämnet är som sagt mångfacetterat. Man kan ju också se hela cyberrymden som ett hot, t.ex. mot barnen på det sättet att internet blir alltför dominerande in deras liv. Som småbarnsförälder är jag redan en smula orolig i vilken grad Internet kommer att påverka mina barns uppväxt. Jag vill t.ex. inte att de skall sitta vid datorn långa stunder varje kväll när de blir större.
måndag 9 mars 2009
Efter att tankarna lite har mognat gällande SL, hoppas jag...
Kims artikel tar upp det här med att man kan träffa helt andra människor inom informationsförvaltningsområdet från andra sidan jordklotet och utbyta tankar och ideer på SL. Därtill kan man samla informationsresurser på ett spännande sätt, och ge dem extra krydda i den spännande miljö som SL utgör. Detta är ju självfallet mycket bra. SL ger m.a.o. säkert goda förutsättningar till kommunikation i den "heta" miljö, som SL är.
Man får dock hoppas, att "informationsförvaltarna" (för att citera Kims intressanta användning av ordet, hade egentligen inte sett den förut) också i sitt arbete på SL också verkligen når ut till dem som är på SL och som inte hittills har varit intresserade eller behövt biblioteks eller informationsförvaltares tjänster. Denna grupp är ju minst lika viktig som de, vilka redan använder bibliotekstjänster och är på SL, om inte kanske viktigare. Jag vet inte hur det är, men jag förmodar att arbetet att få nya "bibliotekskunder" på SL ännu är i sin början.
Sedan kan man ju fråga sig om man skall se saken ur denna synvinkel. De "nya" kunderna kan ju till en del tangera t.ex. ett visst biblioteks tjänster, som nu, låt oss säga, är på SL. Denna tror jag att för tillfället är bibliotekens/informationsförvaltarnas inställning och profilering på SL.
Man får dock hoppas, att "informationsförvaltarna" (för att citera Kims intressanta användning av ordet, hade egentligen inte sett den förut) också i sitt arbete på SL också verkligen når ut till dem som är på SL och som inte hittills har varit intresserade eller behövt biblioteks eller informationsförvaltares tjänster. Denna grupp är ju minst lika viktig som de, vilka redan använder bibliotekstjänster och är på SL, om inte kanske viktigare. Jag vet inte hur det är, men jag förmodar att arbetet att få nya "bibliotekskunder" på SL ännu är i sin början.
Sedan kan man ju fråga sig om man skall se saken ur denna synvinkel. De "nya" kunderna kan ju till en del tangera t.ex. ett visst biblioteks tjänster, som nu, låt oss säga, är på SL. Denna tror jag att för tillfället är bibliotekens/informationsförvaltarnas inställning och profilering på SL.
söndag 8 mars 2009
Second Life ger många tankar
men, det är inte helt lätt att sätta dem i ord. Jag tror att bibliotekarieskrået självfallet kan ha stor nytta av SL och att det är bra för biblioteken att vara där. Å andra sidan kan man fråga sig; varför just SL? Det finns ju andra liknande världar också? Jag tror dock att SL, trots att användarkategorin kan anses vara "ung vuxen", eller "40+", så känns världen rätt för att förlänga informationsförvaltarnas armar ut i den virtuella världen, där många som kanske inte använder sig av bibliotek, finns. Redan namnet bibliotek, eller yrkesbeteckningen "bibliotekarier" känns föråldrat i SL; lite vemodigt nog. Kanske termen informationsförvaltare, som Kim använder, är mer passande.
Kims artikel har en positiv andra som smittar av sig, och jag tror nog att SL kan föra med sig mycket gott för bibliotekssamarbetet. Frågan är bara att behöver SL bibliotekarierna? Man kan m.a.o. fråga sig hur länge SL kommer att finnas och vart det vunna samarbetet försvinner när SL en gång inte längre finns? Kanske en ny lämplig värld dyker upp, eller så visar det sig att en annan virtuell värld som redan har funnits länge, tar SL:s plats. Säkert är det bra att smida så länge järnet är varmt och vara med i SL.
Kims artikel har en positiv andra som smittar av sig, och jag tror nog att SL kan föra med sig mycket gott för bibliotekssamarbetet. Frågan är bara att behöver SL bibliotekarierna? Man kan m.a.o. fråga sig hur länge SL kommer att finnas och vart det vunna samarbetet försvinner när SL en gång inte längre finns? Kanske en ny lämplig värld dyker upp, eller så visar det sig att en annan virtuell värld som redan har funnits länge, tar SL:s plats. Säkert är det bra att smida så länge järnet är varmt och vara med i SL.
fredag 6 mars 2009
Lätt försenade åsikter om de tre exemplena på Bibliotek 2.0-tillämpningar
Om jag nu förstod uppgiften rätt så beslöt jag att titta på följande exempel i listan: Umeåregionens bibliotek, Lansing Public Library och som tredje Suomen kirjastot-bilderna på Flickr.
Angående Umeåregionens bibliotekswebbplats så tycker jag att där finns många bra saker som "mitt bibliotek" även skulle kunna använda. Som "mitt" bibliotek ser jag på sätt och vis Helsingfors stadsbibliotek.
För det första så har Umeåregionens bibliotek fina litteraturtips i vänstra spalten. Jag tycker att detta är helt bra sak, den är lockande. Detta skulle jag kunna tänka mig att Helsingfors stadsbibliotek skulle kunna ta efter i större utsträckning. Därtill är också samlingen av nyckelord, som finns lite neråt på sidan, en intressant och säkert bra helhet. Listan med användarnas senaste favoriter är ju ett gott exempel på hur vettigt Umeåregionens bibliotek har anammat Bibliotek 2.0-tänkandet på sin webbplats.
Om man sedan ser på eventeuellt negativa sidor så tycker jag att webbsidan ger ett litet splittrande intryck; allt är inplacerat i små ramar, man hoppar från intryck till intryck. Artikeln eller "greijen" om Bloomsburygruppen är också intressant, men jag funderade lite på det, att sådana här saker, kan, ifall det vill sig illa, vinklas efter skribentens synvinklar på sitt ämne. Det kan m.a.o antingen lätt bli färdigtuggad information som görs "spännande" på något vis. Risken finns också att man kan sprida felaktig, eller vinklad information. Men detta kanske också hör till Bibliotek 2.0:s egenskaper och utmaningar; nämligen att man alltmer gör bibliotekswebbpplatsen "klatschig som en modetidning" och där skall man kanske vara lite försiktig. Å andra sidan kan texten om Bloomsburygruppen (som var bra) vara intressant och informativ läsning för t.ex. en skolelev.
Jag tycker att umeåregionens biblioteks starka sidor är meddelandet av läsarnas favoriter, litteraturtipsen, möjligheten till de "egna sidorna" och nyckelorden. Allt detta kunde mitt favoritbibliotek ta efter i större utsträckning. Umeåregionswebbplatsens "webblayout" tycker jag därmot att man inte borde ta så mycket efter, men det är ju inte lätt att skapa bra webblayout heller.
Som andra objekt valde jag att titta på Lansing Public Library´s Delicious-sidor, och jag tyckte att helheten var välinkörd och mycket intressant. Detta var verkligen en källa till intressanta saker bara man tar sig tiden till att söka på sidorna. Här kan man givetvis fundera på hur mycket språket inverkar i användningen av Delicious; jag vet inte om finskspråkiga bibliotek upplever det som en hög tröskel att komma mer in på Delicious; om man arbetar och lever på engelska så är det kanske mycket mer givande för då kan taggarna och de bifogade länkarna nå en större publik. Kanske språkens begränsningar i världen också kan utgöra hinder för användandet av sociala webbverktyg? Lite krasst skulle man kunna säga att det skulle ju vara bra för den sociala webben "i sig" ifall alla talade engelska i världen och inget annat språk? Men så är det ju lyckligtvis inte.
Men, jag tycker att Helsingfors stadsbibliotek mycket väl skulle kunna ta efter denna fina användning av Delicious som Lansing har. Men, det gäller ju dock som för mycket annat med Bibliotek 2.0; någon på biblioteket måste sätta ner tid och resurser för att hålla "filialen" i Delicious väfunderande och flytande. Detta kan man säga att gäller alla sociala webb-verktyg som ett bibliotek funderar på att tillämpa: man måste överväga hur mycket man behöver och framför allt inte ta för mycket ingredienser; bättre att man gör det ordentligt än att man försöker gripa efter för mycket.
Suomen kirjastot-Finnish libraries på Flickr är, om än ganska halvfärdigt, så i alla fall ett fint exempel på hur användarna av biblioteken och även personalen kan sätta in bilder på bibliotek och på det viset visa "egna vinklar" ur de biblioteksrum de vistas i. Såsom sidorna för tillfället används så tycker jag att det är en aning ostrukturerat. Det saknas tillsvidare en diskussion i anslutning till bilderna; den skulle säkert tillföra mer värde till helheten.
Jag tycker att de finska bibliotekens "Flickr-pool" mycket väl kunde bli en intressant sak att titta på i fortsättningen, bara det skulle bli diskussion där och att det skulle bli lite mer systematik i det hela. Nu är det mer som ett fotoalbum med lösryckta, här och där lite flyhänt taggade bilder.
Om man skulle införa alla de beståndsdelar om jag har tagit upp i det föregående; litteraturtips, nyckelord/taggar, läsarnas egna favoriter tillgängliga, möjligheten till "personliga" sidor, taggar, taggning och insättning av foton, så tror jag att detts skulle ta mycket tid för Helsingfors stadsbibliotek att upprätthålla. Något annat i biblioteksarbete skulle kanske bli lidande. Men, mitt val av dessa beståndsdelar visar också att jag tycker att de är bra och viktiga implementeringar av Bibliotek 2.0-tankarna i de allmänna biblioteken. Jag ser inga egentliga nackdelar med dem, mest fördelar. Bloggandet, Wikin och RSS-flöden har inte tagits med här med de är också viktiga. Det är bara frågan om hur man använder verktygen.
Jag tycker att Umeåregionens bibliolioteks webbplats är något som många absolut borde ta efter, det har blivit något av min egen favorit, för det biblioteket gör det hela så mångsidigt.
Angående Umeåregionens bibliotekswebbplats så tycker jag att där finns många bra saker som "mitt bibliotek" även skulle kunna använda. Som "mitt" bibliotek ser jag på sätt och vis Helsingfors stadsbibliotek.
För det första så har Umeåregionens bibliotek fina litteraturtips i vänstra spalten. Jag tycker att detta är helt bra sak, den är lockande. Detta skulle jag kunna tänka mig att Helsingfors stadsbibliotek skulle kunna ta efter i större utsträckning. Därtill är också samlingen av nyckelord, som finns lite neråt på sidan, en intressant och säkert bra helhet. Listan med användarnas senaste favoriter är ju ett gott exempel på hur vettigt Umeåregionens bibliotek har anammat Bibliotek 2.0-tänkandet på sin webbplats.
Om man sedan ser på eventeuellt negativa sidor så tycker jag att webbsidan ger ett litet splittrande intryck; allt är inplacerat i små ramar, man hoppar från intryck till intryck. Artikeln eller "greijen" om Bloomsburygruppen är också intressant, men jag funderade lite på det, att sådana här saker, kan, ifall det vill sig illa, vinklas efter skribentens synvinklar på sitt ämne. Det kan m.a.o antingen lätt bli färdigtuggad information som görs "spännande" på något vis. Risken finns också att man kan sprida felaktig, eller vinklad information. Men detta kanske också hör till Bibliotek 2.0:s egenskaper och utmaningar; nämligen att man alltmer gör bibliotekswebbpplatsen "klatschig som en modetidning" och där skall man kanske vara lite försiktig. Å andra sidan kan texten om Bloomsburygruppen (som var bra) vara intressant och informativ läsning för t.ex. en skolelev.
Jag tycker att umeåregionens biblioteks starka sidor är meddelandet av läsarnas favoriter, litteraturtipsen, möjligheten till de "egna sidorna" och nyckelorden. Allt detta kunde mitt favoritbibliotek ta efter i större utsträckning. Umeåregionswebbplatsens "webblayout" tycker jag därmot att man inte borde ta så mycket efter, men det är ju inte lätt att skapa bra webblayout heller.
Som andra objekt valde jag att titta på Lansing Public Library´s Delicious-sidor, och jag tyckte att helheten var välinkörd och mycket intressant. Detta var verkligen en källa till intressanta saker bara man tar sig tiden till att söka på sidorna. Här kan man givetvis fundera på hur mycket språket inverkar i användningen av Delicious; jag vet inte om finskspråkiga bibliotek upplever det som en hög tröskel att komma mer in på Delicious; om man arbetar och lever på engelska så är det kanske mycket mer givande för då kan taggarna och de bifogade länkarna nå en större publik. Kanske språkens begränsningar i världen också kan utgöra hinder för användandet av sociala webbverktyg? Lite krasst skulle man kunna säga att det skulle ju vara bra för den sociala webben "i sig" ifall alla talade engelska i världen och inget annat språk? Men så är det ju lyckligtvis inte.
Men, jag tycker att Helsingfors stadsbibliotek mycket väl skulle kunna ta efter denna fina användning av Delicious som Lansing har. Men, det gäller ju dock som för mycket annat med Bibliotek 2.0; någon på biblioteket måste sätta ner tid och resurser för att hålla "filialen" i Delicious väfunderande och flytande. Detta kan man säga att gäller alla sociala webb-verktyg som ett bibliotek funderar på att tillämpa: man måste överväga hur mycket man behöver och framför allt inte ta för mycket ingredienser; bättre att man gör det ordentligt än att man försöker gripa efter för mycket.
Suomen kirjastot-Finnish libraries på Flickr är, om än ganska halvfärdigt, så i alla fall ett fint exempel på hur användarna av biblioteken och även personalen kan sätta in bilder på bibliotek och på det viset visa "egna vinklar" ur de biblioteksrum de vistas i. Såsom sidorna för tillfället används så tycker jag att det är en aning ostrukturerat. Det saknas tillsvidare en diskussion i anslutning till bilderna; den skulle säkert tillföra mer värde till helheten.
Jag tycker att de finska bibliotekens "Flickr-pool" mycket väl kunde bli en intressant sak att titta på i fortsättningen, bara det skulle bli diskussion där och att det skulle bli lite mer systematik i det hela. Nu är det mer som ett fotoalbum med lösryckta, här och där lite flyhänt taggade bilder.
Om man skulle införa alla de beståndsdelar om jag har tagit upp i det föregående; litteraturtips, nyckelord/taggar, läsarnas egna favoriter tillgängliga, möjligheten till "personliga" sidor, taggar, taggning och insättning av foton, så tror jag att detts skulle ta mycket tid för Helsingfors stadsbibliotek att upprätthålla. Något annat i biblioteksarbete skulle kanske bli lidande. Men, mitt val av dessa beståndsdelar visar också att jag tycker att de är bra och viktiga implementeringar av Bibliotek 2.0-tankarna i de allmänna biblioteken. Jag ser inga egentliga nackdelar med dem, mest fördelar. Bloggandet, Wikin och RSS-flöden har inte tagits med här med de är också viktiga. Det är bara frågan om hur man använder verktygen.
Jag tycker att Umeåregionens bibliolioteks webbplats är något som många absolut borde ta efter, det har blivit något av min egen favorit, för det biblioteket gör det hela så mångsidigt.
onsdag 4 mars 2009
Ett sista tankekorn om Bibliotek 2.0. för den här gången
Sedan jag började studera begreppet Bibliotek 2.0. på allvar i höstas, så har jag irriterats av dess drag av gradering. I den uppsats, av Michael Habib, som jag nyligen tipsade om i bloggen, så är han rätt riktisk mot begrepets karaktär något helt nytt och "ersättande" av det gamla systemet, Bibliotek 1.0. Borde det nästan vara tid nu att skrota begreppet Bibliotek 2.0 som varande färdigt använt och i stället i stället tala om det "sociala biblioteket"? Om graderingsivern fortsätter så tror jag synen på bibliotekens utveckling blir allt svårare att hantera.
Bibliotek 2.0 är antagligen bäst som ett arbetsnamn, inte något som man skall stämpla med alltför mycket, kanske till en viss gräns.
Bibliotek 2.0 är antagligen bäst som ett arbetsnamn, inte något som man skall stämpla med alltför mycket, kanske till en viss gräns.
Lite till om Bibliotek 2.0
För att knyta till det föregående inlägget så kan jag helt hålla med om att uppföljandet av en Bibliotek 2.0-strategi förutsätter ett ständigt evaluerande av bibliotekets tjänster i hur man kunde förbättra en virtuell tjänst eller en "fysisk" tjänst. Artilelförfattarna har ju tagit fasta på Tim O´Reillys uttryck "harnessing collective intelligence", ett fenomen som driver webb 2.0. framåt. Om man tillämpar detta på biblioteket, så innebär det ju nog att biblioteket aldrig står stilla; det utvecklas hela tiden. Men det är också mycket frågan om förtroende, som O´Reilly lyfter fram, är biblioteken beredda på att anförtro sina kunder mer i att i samarbete bygga innehåll i biblioteket?
Det ideala skulle väl vara att användarna och biblioteket hittar ett slags "fifty-fifty"-förhållande i samarbetet, där de virtuella tjänsternas nödvändighet skulle evalueras noga och fritt uppbyggbara gratistjänster favoriseras framom dyra helhetslösningar. Men för att sammanfatta, så är jag av den åsikten att Bibliotek 2.0-tänkandet också mår bra av att erbjuda stabilitet, vilket kunde betyda att ifall webb 2.0 utgör det fria exeprimentfältet för sociala tjänster, så borde Bibliotek 2.0 s.a.s. plocka de bästa russinen ur kakan och ta lärdomar av webb 2.0:s eventuella misstag. Kanske man kunde använda uttrycket "skynda långsamt", lite som Skalman i Bamse-världen:).
Det ideala skulle väl vara att användarna och biblioteket hittar ett slags "fifty-fifty"-förhållande i samarbetet, där de virtuella tjänsternas nödvändighet skulle evalueras noga och fritt uppbyggbara gratistjänster favoriseras framom dyra helhetslösningar. Men för att sammanfatta, så är jag av den åsikten att Bibliotek 2.0-tänkandet också mår bra av att erbjuda stabilitet, vilket kunde betyda att ifall webb 2.0 utgör det fria exeprimentfältet för sociala tjänster, så borde Bibliotek 2.0 s.a.s. plocka de bästa russinen ur kakan och ta lärdomar av webb 2.0:s eventuella misstag. Kanske man kunde använda uttrycket "skynda långsamt", lite som Skalman i Bamse-världen:).
Bibliotek 2.0- en väg eller ett mål? Vad sedan?
Rubriceringen till mitt inlägg om Bibliotek 2.0 skall inte ses som att jag skulle misstro fenomenet eller trenden, tvärtom. Jag tycker att Michael E. Casey och Laura C. Savastinuk i sin artikel i mångt och mycket har rätt det att biblioteken måste vakna upp och se sanningen i vitögat; de sociala verktygen som webb 2.0. erbjuder ger mervärde och därigenom mer fräschör och nya kunder till biblioteken.
Man kan säga som artikelförfattarna, att i Bibliotek 2.0 ges användaren av bibliotekstjänsterna en central roll; han eller hon skall, eller kan ges möjlighet att forma sin individuella upplevelse av biblioteket; skapa sina favoriter av informationskällor på sitt eget användargränssnitt på bibliotekets webbplatser. Därtill kan/får användaren själv vara med och skapa innehållet i bibliotekets tjänster, t.ex. "tagga" olika informationsresurser, ge värdefulla tips, kanske agera experter inom något ämne. M.a.o. kan man se det lite som att användaren tar över någon del av arbeten som bibliotekarierna inte hinner fullfölja. Man involverar således användaren i skapandet av innehålet enligt samma mönster som webb 2.0 betyder större möjligeter för användarna där att skapa innhållet i t.ex. Facebook. Man kan ju t.ex. se den tillförsel av värdefulla "på sidan om-resurser" som de s.k. fansen av bibliotek som är på Facebook som ett tecken på att användarna visst kan synas och påverka mera - bara de vill det själva förstås.
Sedan tycker jag att det är bra av artkelförfattarna att de i Bibliotek 2.0.-begreppet också ser de icke-teknlogiska faktorerna som viktiga. M.a.o. så upplever jag precis som de, att biblioteken borde i många avseenden bli mer "service-minded" och då även liksom bjuda på sig själva i stället för att alltför ofta sitta vid sina datorer och inte titta upp när en kund kommer in bibliotekssalen. Jag tror att ett ögonkast följt av en nickning kan göra mycket i hur kunden upplever sig bemött, för att nu ta till ett litet exempel. Således är alltså både reell service och service på den virtuella arenan lika viktiga i Biliotek 2.0-tänkandet, och det är bra.
För att lite ännu spinna vidare på formuleringen "vad sedan?" som jag har i rubriceringen, så ställer jag mig en smula kritisk till följande förmulering i artikeln:
"Libraries have to evolve continuously to keep up with the changing needs of their users. You can help keep your service offerings fresh by always looking for new ideas and reevaluating old ones."
Jag ställer mig kritiskt till det därför att om bibliotekarierna alltid skall söka efter nya idéer, så tror jag att de tidigare idéerna aldrig hinner arbetas till slut. Det blir ett ständigt sökande efter nya saker och jag tror inte att vare sig användare eller bibliotekarier tycker om det. I dagens finländska samhälle så upplever jag att biblioteke måste erbjuda kontinuitet och trygghet vid sidan om att utveckla sina tjänster så att de blir attraktiva.
Man kan säga som artikelförfattarna, att i Bibliotek 2.0 ges användaren av bibliotekstjänsterna en central roll; han eller hon skall, eller kan ges möjlighet att forma sin individuella upplevelse av biblioteket; skapa sina favoriter av informationskällor på sitt eget användargränssnitt på bibliotekets webbplatser. Därtill kan/får användaren själv vara med och skapa innehållet i bibliotekets tjänster, t.ex. "tagga" olika informationsresurser, ge värdefulla tips, kanske agera experter inom något ämne. M.a.o. kan man se det lite som att användaren tar över någon del av arbeten som bibliotekarierna inte hinner fullfölja. Man involverar således användaren i skapandet av innehålet enligt samma mönster som webb 2.0 betyder större möjligeter för användarna där att skapa innhållet i t.ex. Facebook. Man kan ju t.ex. se den tillförsel av värdefulla "på sidan om-resurser" som de s.k. fansen av bibliotek som är på Facebook som ett tecken på att användarna visst kan synas och påverka mera - bara de vill det själva förstås.
Sedan tycker jag att det är bra av artkelförfattarna att de i Bibliotek 2.0.-begreppet också ser de icke-teknlogiska faktorerna som viktiga. M.a.o. så upplever jag precis som de, att biblioteken borde i många avseenden bli mer "service-minded" och då även liksom bjuda på sig själva i stället för att alltför ofta sitta vid sina datorer och inte titta upp när en kund kommer in bibliotekssalen. Jag tror att ett ögonkast följt av en nickning kan göra mycket i hur kunden upplever sig bemött, för att nu ta till ett litet exempel. Således är alltså både reell service och service på den virtuella arenan lika viktiga i Biliotek 2.0-tänkandet, och det är bra.
För att lite ännu spinna vidare på formuleringen "vad sedan?" som jag har i rubriceringen, så ställer jag mig en smula kritisk till följande förmulering i artikeln:
"Libraries have to evolve continuously to keep up with the changing needs of their users. You can help keep your service offerings fresh by always looking for new ideas and reevaluating old ones."
Jag ställer mig kritiskt till det därför att om bibliotekarierna alltid skall söka efter nya idéer, så tror jag att de tidigare idéerna aldrig hinner arbetas till slut. Det blir ett ständigt sökande efter nya saker och jag tror inte att vare sig användare eller bibliotekarier tycker om det. I dagens finländska samhälle så upplever jag att biblioteke måste erbjuda kontinuitet och trygghet vid sidan om att utveckla sina tjänster så att de blir attraktiva.
måndag 23 februari 2009
Studier över bibliotek i sociala nätverk
Jag valde att titta i Facebook hur finländska allmänna bibliotek syns där. På sökordet "kirjasto" kom det 430 resultat. De första 40 av dessa gav en bild av att allmänna bibliotek från främst huvudstadsregionen, men även bibliotek norrut i landet, har en sida på FB som de använder för att ge basinformation om biblioteket, meddela om aktuella händelser, upprätthålla evenemangskalender, diskussionslistor och länklistor. Därtill fnns det givetvis möjlighet att bli "fan" till biblioteket, på finska kallas det mer neutralt för "jäsen".
På basen av diskussionslistorna och antalet "fans" i vissa bibliotek, t.ex. Kirjasto 10 i Helsingfors, så ser jag inget frågetecken att de är med i FB; aktviteten verkar att vara flitig och sidorna välbesökta. Sedan finns det ju bibliotek på FB, som har ett mycket litet antal fans och där kan man fråga sig om deltagandet i FB är till mindre nytta ifall inte aktiviteten för det ifrågavarande biblioteket ökar för att göra FB-delagandet mer lockande. Men också det omringande samhällets storlek kan spela in. Men, FB ju kopplar vänner från stora avstånd, så jag vet inte ifall samhällets storlek har så stor betydelse för antalet fans. Det är ju så mycket annat som spelar in också.
Gällande frågan om arbetsinsatsen för att hålla biblioteket a jour på FB, så är det ju ganska svårt att säga. Man ser ju adminsitratörernas namn på sidorna, men aktiviteten beror ju säkert på hur ofta dessa är involverade i uppdateringen av informationen.
Gällande eventuella risker för biblioteken att vara med i FB så finns det ju förstås alltid en risk för stöld av information eller andra uppgifter på nätet, men vissa av dessa bibliotekssidor är nog inte så ofantligt av allmänt intresse, att några sådana risker skulle finnas, tror jag.
Trots att FB är mer ett personcentrerat medium till sin uppläggning, så tycker jag att de allmänna bibliotek som jag har sett i FB helt bra kan ta vara på omgivningen och passar där. Det att FB passar mer för kanske äldre personer (35+ eller så... ingen åldersrasim här, hoppas ingen blev sårad, är ju själv äldre än så :) spelar ju säkert in också hur bibliotek passar in i en social sajy som FB.
På basen av diskussionslistorna och antalet "fans" i vissa bibliotek, t.ex. Kirjasto 10 i Helsingfors, så ser jag inget frågetecken att de är med i FB; aktviteten verkar att vara flitig och sidorna välbesökta. Sedan finns det ju bibliotek på FB, som har ett mycket litet antal fans och där kan man fråga sig om deltagandet i FB är till mindre nytta ifall inte aktiviteten för det ifrågavarande biblioteket ökar för att göra FB-delagandet mer lockande. Men också det omringande samhällets storlek kan spela in. Men, FB ju kopplar vänner från stora avstånd, så jag vet inte ifall samhällets storlek har så stor betydelse för antalet fans. Det är ju så mycket annat som spelar in också.
Gällande frågan om arbetsinsatsen för att hålla biblioteket a jour på FB, så är det ju ganska svårt att säga. Man ser ju adminsitratörernas namn på sidorna, men aktiviteten beror ju säkert på hur ofta dessa är involverade i uppdateringen av informationen.
Gällande eventuella risker för biblioteken att vara med i FB så finns det ju förstås alltid en risk för stöld av information eller andra uppgifter på nätet, men vissa av dessa bibliotekssidor är nog inte så ofantligt av allmänt intresse, att några sådana risker skulle finnas, tror jag.
Trots att FB är mer ett personcentrerat medium till sin uppläggning, så tycker jag att de allmänna bibliotek som jag har sett i FB helt bra kan ta vara på omgivningen och passar där. Det att FB passar mer för kanske äldre personer (35+ eller så... ingen åldersrasim här, hoppas ingen blev sårad, är ju själv äldre än så :) spelar ju säkert in också hur bibliotek passar in i en social sajy som FB.
Uppgraderar Facebook ett bibliotek eller inte?
Läste Jane Seckers artikel "Case study 5:Libraries and Facebook som publicerades inom ramen för projektet LASSIE (Libraries and Social Software in Education) och upplevde att den del av världens stora biblioteksskrå som berördes av denna studie gav ett splittrat intryck över hur Facebook kan implementeras i bibliotekssammanhang. Denna lätta splittring i både positiva och mer restriktiva synvinlar kan återspeglas redan i de "nyckefrågeställningar" som studien lyfter fram på sidan 3:
"Some of the key issues for librarians using Facebook seem to be:
· Facebook is fun and topical, which may be slightly at odds with using it professionally
· Concerns over the appropriateness of using social spaces for professional activities because
this may not be welcomed by users
· Concerns over privacy and security issues
· Concerns over the commercial nature of the site
· Staff development issues - a need to spend time learning how to use social networking
properly to recognise their potential".
Man kan säkert vara överens om att att Facebook kan göra mycket gott i att uppgradera ett bibliotek, man kan t.ex. titta på Hagalunds bibliotek sida på Facebook http://www.facebook.com/pages/Espoo-Finland/Tapiolan-kirjasto-Hagalunds-bibliotek-Tapiola-library/6218297265 och min allmänna reaktion är att visst ser det fint ut, men inte nu jättemycket bättre än bibliotekets egna "traditionella" webbsida. Det är ganska mycket samma innehåll som på den "traditionella" webbsidan, vilket gör det rätt personlighetslöst. Facebook är, ju en rätt individcentrerad virtuell värld. Å andra sidan så ser man ju att Hagalunds biblioteks FB-sida har ett helt hyggligt antal fans, vilket jag som biblioteksfan själv, tycker att ger ett roligt och fint intryck: dessa personer ssom är fans till Hagalunds bibliotek måste ju vara sympatiska människor... Här kommer den personliga sidan som Facebook bygger på, in igen, och man skall ju inte döma efter utseende heller.
Jag har vidare en känsla, att om man nu ser just på Facebook som hjälp för arbetet inom något visst område så kan resultatet vara ganska begränsat. Det finns ju andra sociala sajter som är liknande och som är kanske bättre som arbetsredskap; detta kommer b.l.a. fram om man läser kommentarerna till artikeln "12 Ways to Use Facebook Professionally: http://webworkerdaily.com/2007/07/24/12-ways-to-use-facebook-professionally/. Sortimentet på liknande tjänster och erfarenheterna om användandet av dem är m.a.o. redan i högsta grad beaktansvärd.
Det är vidare antagligen så, att Facebook och den sociala webben håller på, och har redan gjort det, att sudda ut gränsen mellan den professionella, s.k. "high brow"-världen (jag tänker främst på den akademiska världen, eller också kulturvärlden) som förr i tiden inte ville veta av något populärt och "folkligt" och å andra sidan det populära, det underhållande, det personliga, det med "glimten i ögat" o.s.v. Det tog t.ex. decennier innan jazzmusik fick samma status inom kulturlivet som s.k. "seriös musik". Detta är iochförsig helt bra, men jag frågar mig; måste allting bli så otroligt synligt, tillgängligt, mediesexigt? Jag tror att biblioteken måste arbeta hårt för att verkligen kunna komma in i Facebook-världen, men till vilket pris?
Om man skall hålla någon slags skillnad mellan professionellt och privat, auktoritärt och icke-auktoritärt, så suddas denna gräns kanske ut i . t.ex. Facebook. Min personliga åsikt är att Facebook i bibliotekssammanhang endast är ett hjälpmedel för att nå människor på den sociala webben, men att verktyget inte skall helga innehållet; alla skall inte behöva "hypa" upp sig jättesnabbt endast för att någon säger att så måste göras för att man skall hänga med sin tid. Men jag tror, att Facebook kan vara helt bra för bibliotken att använda i långa loppet, om konceptet får tid att gro och utvecklas.
"Some of the key issues for librarians using Facebook seem to be:
· Facebook is fun and topical, which may be slightly at odds with using it professionally
· Concerns over the appropriateness of using social spaces for professional activities because
this may not be welcomed by users
· Concerns over privacy and security issues
· Concerns over the commercial nature of the site
· Staff development issues - a need to spend time learning how to use social networking
properly to recognise their potential".
Man kan säkert vara överens om att att Facebook kan göra mycket gott i att uppgradera ett bibliotek, man kan t.ex. titta på Hagalunds bibliotek sida på Facebook http://www.facebook.com/pages/Espoo-Finland/Tapiolan-kirjasto-Hagalunds-bibliotek-Tapiola-library/6218297265 och min allmänna reaktion är att visst ser det fint ut, men inte nu jättemycket bättre än bibliotekets egna "traditionella" webbsida. Det är ganska mycket samma innehåll som på den "traditionella" webbsidan, vilket gör det rätt personlighetslöst. Facebook är, ju en rätt individcentrerad virtuell värld. Å andra sidan så ser man ju att Hagalunds biblioteks FB-sida har ett helt hyggligt antal fans, vilket jag som biblioteksfan själv, tycker att ger ett roligt och fint intryck: dessa personer ssom är fans till Hagalunds bibliotek måste ju vara sympatiska människor... Här kommer den personliga sidan som Facebook bygger på, in igen, och man skall ju inte döma efter utseende heller.
Jag har vidare en känsla, att om man nu ser just på Facebook som hjälp för arbetet inom något visst område så kan resultatet vara ganska begränsat. Det finns ju andra sociala sajter som är liknande och som är kanske bättre som arbetsredskap; detta kommer b.l.a. fram om man läser kommentarerna till artikeln "12 Ways to Use Facebook Professionally: http://webworkerdaily.com/2007/07/24/12-ways-to-use-facebook-professionally/. Sortimentet på liknande tjänster och erfarenheterna om användandet av dem är m.a.o. redan i högsta grad beaktansvärd.
Det är vidare antagligen så, att Facebook och den sociala webben håller på, och har redan gjort det, att sudda ut gränsen mellan den professionella, s.k. "high brow"-världen (jag tänker främst på den akademiska världen, eller också kulturvärlden) som förr i tiden inte ville veta av något populärt och "folkligt" och å andra sidan det populära, det underhållande, det personliga, det med "glimten i ögat" o.s.v. Det tog t.ex. decennier innan jazzmusik fick samma status inom kulturlivet som s.k. "seriös musik". Detta är iochförsig helt bra, men jag frågar mig; måste allting bli så otroligt synligt, tillgängligt, mediesexigt? Jag tror att biblioteken måste arbeta hårt för att verkligen kunna komma in i Facebook-världen, men till vilket pris?
Om man skall hålla någon slags skillnad mellan professionellt och privat, auktoritärt och icke-auktoritärt, så suddas denna gräns kanske ut i . t.ex. Facebook. Min personliga åsikt är att Facebook i bibliotekssammanhang endast är ett hjälpmedel för att nå människor på den sociala webben, men att verktyget inte skall helga innehållet; alla skall inte behöva "hypa" upp sig jättesnabbt endast för att någon säger att så måste göras för att man skall hänga med sin tid. Men jag tror, att Facebook kan vara helt bra för bibliotken att använda i långa loppet, om konceptet får tid att gro och utvecklas.
fredag 20 februari 2009
Ville här puffa en avhandling om Bibliotek 2.0. som jag snappade upp i dessa biblioteksstudier. Den lyfter kanske förhållandet mellan web. 2.0. och bibliotek 2.0 en smula ner på jorden... dvs. kontentan kanske är att bibliotek 2.0. inte är något helt nytt bibliotek, utan en "cyberspace-förlängning" av det vedertagna biblioteket, om man kan uttrycka sig så:
http://hdl.handle.net/1901/356
http://hdl.handle.net/1901/356
måndag 16 februari 2009
Om Delicous
Jag har ävenså registrerat ett konto på Delicious och börjat prenumerera till Google Reader på taggarna Web 2.0 samt Library 2.0. Som bokmärke i Delicious lade jag in Voss´ artikel, som en tydlig början på deliciouskarriären....
Mitt deliciouskonto är: http://delicious.com/Story21
Mitt deliciouskonto är: http://delicious.com/Story21
Kommentarer till Voss´ artikel, andra delen
En central tanke i Voss´artikel är det att indexeringen genom taggning har gett en comeback för s.k. manuell indexering, eller, för att uttrycka det på ett annat sätt: mänsklig evaluering har kommit tillbaka då man trodde att dataåldern skulle helt skulle göra indexeringen automatiserad på gott och ont. Nu kan man säga att taggningen och de folksonomier som det ger upphov till är produkter av mänskligt samarbete i högsta grad.
Voss ger taggingen ett flertal benämningar; "collaborative tagging, social classification, social indexing folksonomy etc." Kännetecknande är också att taggningen och indexeringen utförs av i praktiken vem som helst som är intresserad och inte av fackfolk, dvs. bibliotekarier (Voss, 2007, sid. 2).
Man kan förmodligen säga att taggning som det görs på webben är helt fristående från de vedertagna indexeringssystem som sedan länge har använts inom biblioteken. Ändå kan man säga att samma evalueringsfaser råder inom både taggning och inom s.k. traditionell ämnesordsindexering, om än med kanske den skillnaden att där ramarna är friare inom taggning, och varenda tagg ger något resultat, så kan traditionell ämnesordsindexering göra vissa uteslutningar och inskränkningar och helt utesluta vissa ord för att i stället prefera något annat ord. T.ex. så meddelar Allärs allmänna tesaurus att "virtuell verklighet" skall användas framom "konstgjord verklighet" (http://vesa.lib.helsinki.fi/allars/index.html). Taggning på den sociala webben skulle kanske inte känna sig vid detta men, Voss lyfter fram att kontrollen av vokabulären inom taggningen har en stor betydelse, trots att den inte kanske alltid följer ordens exakta betydelser. Taggningen har således gett upphov till en intressant dragkamp mellan kontrollerat vokalbulär, såsom decenniers forskning har sett det, och det okontrollerade, populära vokabulär som taggningen inom den sociala webben ger. I det förstnämnda kategorins fall kan man säga att expertisen eller auktoriteterna på området har styrt, medan inom det senare, taggningen, så har kollektivet börjat styra synen på hur man indexerar information för att återvinna den.
Även om det finns många mellanled i tillkomsten av taggar (se Voss, 2007, s. 6), så kan ser han att följande fyra aktörer är viktiga i tillkomsten av taggar och folksonomier; 1. "Resource Author, dvs. den som skapar eller redigerar en informationsresurs; 2. "Resource Collector, den som infogar en informationsresurs till ett system av taggar; 3. Indexer or Tagger, personen som bokstavligen "taggar" en informationsresurs, och till sist "Searcher", den som använder taggarna för att söka information.
Detta kan man säga att är något av ett taggningens "kretslopp".
Om taggingen inte består av ett kontrollerat vokabulär i traditionell tesaurus-mening, så är feedbacken som kommer genom det att taggarna genast kommer i omlopp viktig och ett slags kontroll över vokabulären, denna kontroll ger upphov till en folksonomi, dvs. en av massan uppgjord samling av användbara taggar, som denna massa gemensamt accepterar och förstår. Voss lyfter fram begreppen "emergent semantics", vilket jag tolkar kanske alltför frihänt som "av nöden uppkomna semantiska kopplingar mellan taggar", vilket kanske kan beskriva det rätt slumpmässiga eller ostrukturerade sätt som man söker information på sociala webben.
Om en tesaurus eller eller en OPAC-databas står för kontrollerat informationsåtervinning så står den sociala webbens sökmaskiner för ett rätt onktrollerbart sökande, där man inte vet vad som kommer att dyka upp bakom nästa hörn; taggningen såsom den framställs i t.ex. Delicious är något av en återspegling av sökrobotarnas sökning i fulltext-egenskaper och försök att göra informationen återvinningsbar i en friare form. Jag tycker det är en riktigt bra utveckling nog, men ett kontrollerbart vokabulär i någon form, en s.k. stamvokabulär behövs alltid. Taggningen och folksonomierna och å sin sida tesaurusen samt ämnseklassifikationen som den t.ex. är inom finländska allmänna bibliotek (http://ykl.kirjastot.fi/index.aspx) kan säkert ge viktig feedback åt varandra i fortsättningen.
Man kan till sist säkert tillägga att så varierande sätt som den sociala webben möjliggör informationsåtervinning numera, lika levande i sina "ramar" är också taggningen. En gemensamt kontroll och styrning av taggningen, eller "wisdom of crowds" är det enda sättet att styra det. Man kan kanske säga att mänskliga samfund alltid har skapat gemensamma regelverk eller gemensamma betydelser för saker och ting, så grundtanken är ju inte alls ny, (en tesaurus kan ju bestå ju av ord som har uppstått genom långa tiders mänskligt samarbete) men dess genomslagsskraft har kanske mer än någonsin tidigare blivit synlig genom den sociala webbens taggning och folksonomier.
Voss ger taggingen ett flertal benämningar; "collaborative tagging, social classification, social indexing folksonomy etc." Kännetecknande är också att taggningen och indexeringen utförs av i praktiken vem som helst som är intresserad och inte av fackfolk, dvs. bibliotekarier (Voss, 2007, sid. 2).
Man kan förmodligen säga att taggning som det görs på webben är helt fristående från de vedertagna indexeringssystem som sedan länge har använts inom biblioteken. Ändå kan man säga att samma evalueringsfaser råder inom både taggning och inom s.k. traditionell ämnesordsindexering, om än med kanske den skillnaden att där ramarna är friare inom taggning, och varenda tagg ger något resultat, så kan traditionell ämnesordsindexering göra vissa uteslutningar och inskränkningar och helt utesluta vissa ord för att i stället prefera något annat ord. T.ex. så meddelar Allärs allmänna tesaurus att "virtuell verklighet" skall användas framom "konstgjord verklighet" (http://vesa.lib.helsinki.fi/allars/index.html). Taggning på den sociala webben skulle kanske inte känna sig vid detta men, Voss lyfter fram att kontrollen av vokabulären inom taggningen har en stor betydelse, trots att den inte kanske alltid följer ordens exakta betydelser. Taggningen har således gett upphov till en intressant dragkamp mellan kontrollerat vokalbulär, såsom decenniers forskning har sett det, och det okontrollerade, populära vokabulär som taggningen inom den sociala webben ger. I det förstnämnda kategorins fall kan man säga att expertisen eller auktoriteterna på området har styrt, medan inom det senare, taggningen, så har kollektivet börjat styra synen på hur man indexerar information för att återvinna den.
Även om det finns många mellanled i tillkomsten av taggar (se Voss, 2007, s. 6), så kan ser han att följande fyra aktörer är viktiga i tillkomsten av taggar och folksonomier; 1. "Resource Author, dvs. den som skapar eller redigerar en informationsresurs; 2. "Resource Collector, den som infogar en informationsresurs till ett system av taggar; 3. Indexer or Tagger, personen som bokstavligen "taggar" en informationsresurs, och till sist "Searcher", den som använder taggarna för att söka information.
Detta kan man säga att är något av ett taggningens "kretslopp".
Om taggingen inte består av ett kontrollerat vokabulär i traditionell tesaurus-mening, så är feedbacken som kommer genom det att taggarna genast kommer i omlopp viktig och ett slags kontroll över vokabulären, denna kontroll ger upphov till en folksonomi, dvs. en av massan uppgjord samling av användbara taggar, som denna massa gemensamt accepterar och förstår. Voss lyfter fram begreppen "emergent semantics", vilket jag tolkar kanske alltför frihänt som "av nöden uppkomna semantiska kopplingar mellan taggar", vilket kanske kan beskriva det rätt slumpmässiga eller ostrukturerade sätt som man söker information på sociala webben.
Om en tesaurus eller eller en OPAC-databas står för kontrollerat informationsåtervinning så står den sociala webbens sökmaskiner för ett rätt onktrollerbart sökande, där man inte vet vad som kommer att dyka upp bakom nästa hörn; taggningen såsom den framställs i t.ex. Delicious är något av en återspegling av sökrobotarnas sökning i fulltext-egenskaper och försök att göra informationen återvinningsbar i en friare form. Jag tycker det är en riktigt bra utveckling nog, men ett kontrollerbart vokabulär i någon form, en s.k. stamvokabulär behövs alltid. Taggningen och folksonomierna och å sin sida tesaurusen samt ämnseklassifikationen som den t.ex. är inom finländska allmänna bibliotek (http://ykl.kirjastot.fi/index.aspx) kan säkert ge viktig feedback åt varandra i fortsättningen.
Man kan till sist säkert tillägga att så varierande sätt som den sociala webben möjliggör informationsåtervinning numera, lika levande i sina "ramar" är också taggningen. En gemensamt kontroll och styrning av taggningen, eller "wisdom of crowds" är det enda sättet att styra det. Man kan kanske säga att mänskliga samfund alltid har skapat gemensamma regelverk eller gemensamma betydelser för saker och ting, så grundtanken är ju inte alls ny, (en tesaurus kan ju bestå ju av ord som har uppstått genom långa tiders mänskligt samarbete) men dess genomslagsskraft har kanske mer än någonsin tidigare blivit synlig genom den sociala webbens taggning och folksonomier.
söndag 15 februari 2009
Kommentarer till Voss´artikel, första delen
Artikeln klädde på ett bra sätt i ord det känsla av informationssökning och strukturering som åtminstone jag upplever att jag har som kanske till en tredjedel uppvuxen i internetåldern; nämligen det att de klassifikationssystem som har föregått taggningseran har kännts trångsynta och ibland rentav konstruerade. Taggningen och folksonomierna har m.a.o. gett möjlighet för vem som helst att tillsammans med andra skapa identifikationer för informationsåtervinning på sätt som alla involverade kan förstå. Trots att detta fenomen främst fungerar inom den sociala webbens frisinnade syn på informationsåtervinningen, så får det också sina återverkningar alltmer i det traditionella biblioteksarbetet, genom att Internet har blivit en så alldaglig och påverkande del av biblioteksarbetet.
söndag 8 februari 2009
Tankar om delicious
Grupp 3, till vilken jag hör, har som bekant tilldelats att granska bokmärkesdelsings- och tagg-skaparsajten Delicious. Som artikel fann jag via sajtens engelskspråkiga Wikipedia-sajt följande artikel från Techology Review, som samtidigt är något av en presentation av tjänstens skapare, Joshua Schachter: http://www.technologyreview.com/tr35/Profile.aspx?TRID=432&Cand=T&pg=1
Delicious är som sagt i högsta grad en tjänst av sociala webben där vem som helst genom gratis registrering kan "tagga" sin favoritlänkar, så att andra genom taggarna kan hitta länkar till webbsidor som kan intressera eller kan vara nyttiga för något behov. Jag skulle kunna se denna tjänst som mycket praktisk för biblioteksbehov, om avsikten är att diskutera det ur en bibliotekssynvinkel. Man kan ju tänka sig att både en bibliotekskund, som är i behov av uppgifter om något relativt snabbt, kan ha nytta av. Eventuellt skulle en bibliotekarie ha stor nytta av någon form a "intern delicous" för t.ex. s.k. "fråga bibliotekarien-frågor" som bibliotekskunder kan skicka in på nätet. Då kunde denna bokmärkesbank vara till evetuell stor nytta då bokmärkena och informationen den länkar till kan ha genomgått en någorlunda god genomläsning och granskning innan den "taggas" för gemensamt bruk.
Man kan säga att ovannämnda artikle i stora drag är en hyllning till det koncept som Schachter verkar att ha varit ganska ensam om att introducera; och han har nog all anledning att vara stolt. Delicious fungerar ju helt bra även med ett litet antal bokmärken; relevant information kan man alltid hitta. Det finns vidare stora, populära ämnesområden och små ämnen i periferin, lite som i LibraryThing.
Frågan är sedan om taggandet eller det "folkliga indexerandet" kan ta kål på det stora arbetet som biblioteken har lagt ner på klassificering och indexering enligt sina långa traditioner? Jag är hoppfull och tror att taggandet som det finns i delicious och bibliotekens traditioner kan gå sida vid sida en lång tid och lära av varandra.
Delicious är som sagt i högsta grad en tjänst av sociala webben där vem som helst genom gratis registrering kan "tagga" sin favoritlänkar, så att andra genom taggarna kan hitta länkar till webbsidor som kan intressera eller kan vara nyttiga för något behov. Jag skulle kunna se denna tjänst som mycket praktisk för biblioteksbehov, om avsikten är att diskutera det ur en bibliotekssynvinkel. Man kan ju tänka sig att både en bibliotekskund, som är i behov av uppgifter om något relativt snabbt, kan ha nytta av. Eventuellt skulle en bibliotekarie ha stor nytta av någon form a "intern delicous" för t.ex. s.k. "fråga bibliotekarien-frågor" som bibliotekskunder kan skicka in på nätet. Då kunde denna bokmärkesbank vara till evetuell stor nytta då bokmärkena och informationen den länkar till kan ha genomgått en någorlunda god genomläsning och granskning innan den "taggas" för gemensamt bruk.
Man kan säga att ovannämnda artikle i stora drag är en hyllning till det koncept som Schachter verkar att ha varit ganska ensam om att introducera; och han har nog all anledning att vara stolt. Delicious fungerar ju helt bra även med ett litet antal bokmärken; relevant information kan man alltid hitta. Det finns vidare stora, populära ämnesområden och små ämnen i periferin, lite som i LibraryThing.
Frågan är sedan om taggandet eller det "folkliga indexerandet" kan ta kål på det stora arbetet som biblioteken har lagt ner på klassificering och indexering enligt sina långa traditioner? Jag är hoppfull och tror att taggandet som det finns i delicious och bibliotekens traditioner kan gå sida vid sida en lång tid och lära av varandra.
tisdag 3 februari 2009
Artikeltips
Vill bara tipsa om Olli Mäkinens artikel "Eriarvoisuutta tuutin täydeltä" i senaste Kirjastolehti (1/2009). Det är inressant, om än kanske lite ledsengörande läsning om hur Finlands befolkning delas upp i de som har och de som inte har också vad det gäller kunnande och tillgång till bibliotekens internettjänster. Speciellt nu i lågkonjunkturen är detta saker att fundera över. Mäkinens blogg är också intressant läsning;
http://kirjastoseura.kaapeli.fi/etusivu/lehti/blogi?modeyksi=yksi&teksti_id=13046
http://kirjastoseura.kaapeli.fi/etusivu/lehti/blogi?modeyksi=yksi&teksti_id=13046
Om Reddit
Jag bekantade mig idag första gången med den s.k. nyhetsaggregatsajten (eller vad man nu skall kalla det) reddit.com. Tanken är alltså den att man på reddit.com kan dela med sig av sina favoritnyheter, eller artiklar varefter läsarna kan poängsätta en artikel antingen för eller emot, vilket medför att en populär artikel kan hamna högt på listan och en med lågt poängtal försvinna. Det är alltså lite vinna eller försvinna över det hela, om det nu är så bra...
Samtidigt kan man skapa egna artikelfilter, som kan snusa upp artiklar som kan intressera en viss läsare.
Mitt första intryck är att detta skulle kunna vara intressant för den yngre generationen att kunna använda för att samla sina egna nyhetssamlingar från ett bibliotek om de så vill. Det är bara det att ett bibliotek förmodligen alltid kommer att te sig som en mamma eller pappa som t.ex. genom att verka ungdomlig vill nästla sig in bland fjortonåringarna och dessa bara suckar och säger att: "ids int nu morsan..."
När jag har sökt i reddit (den svenska versionen, reddit.com leder till den, har någon annan hittat annat?) så tycker jag att det av användarna genererade innehållet inte är så särdeles intressant heller, ännu verkar det intressanta innehållet att saknas, eller så är jag för gammal för detta. För vidare läsning: http://www.guardian.co.uk/technology/2005/dec/08/innovations.guardianweeklytechnologysection1
Samtidigt kan man skapa egna artikelfilter, som kan snusa upp artiklar som kan intressera en viss läsare.
Mitt första intryck är att detta skulle kunna vara intressant för den yngre generationen att kunna använda för att samla sina egna nyhetssamlingar från ett bibliotek om de så vill. Det är bara det att ett bibliotek förmodligen alltid kommer att te sig som en mamma eller pappa som t.ex. genom att verka ungdomlig vill nästla sig in bland fjortonåringarna och dessa bara suckar och säger att: "ids int nu morsan..."
När jag har sökt i reddit (den svenska versionen, reddit.com leder till den, har någon annan hittat annat?) så tycker jag att det av användarna genererade innehållet inte är så särdeles intressant heller, ännu verkar det intressanta innehållet att saknas, eller så är jag för gammal för detta. För vidare läsning: http://www.guardian.co.uk/technology/2005/dec/08/innovations.guardianweeklytechnologysection1
söndag 1 februari 2009
Mera tankar om veckoartikeln
Jonas tog upp Darlene Fichters s.k. "motto" för en biblioteksblogg och många andra i gruppen har säkert också fashinerats av orden, "inspiration, motivation och dedikation" för att översätta det till svenska. Dessa ord är säkert hel självklara i detta sammanhang, liksom de säkert är för vilket arbete som helst i dag. Jag funderade på detta med arbete och fritid. Som småbarnsförälder har jag insett att det inte är helt lätt att sitta en lång stund frsmför datorn på kvällarna för det finns alltid någonting som avbryter mig. Antingen är det något av barnen som vill spela internetspel och vi är mycket restriktiva där hemma med det i princip... Tiden är således lite av en bristvara ibland och det skulle vara nästan mycket obekvämt för familjen ifall jag skulle sitta med stor hängivelse ochg skriva i biblioteksbloggen efter arbetet, eller låta det gå över arbetstid.
Summa summarum: Internet och dess värld är således en lätt svår sits för en barnuppfostrare. Jag tror och hoppas att man efter den förstra internetgenerationen (de som är födda ca 1990 framåt) ser generationer som har uppfostrats av mer internetkritiska föräldrar. Det behövs på basen av det illamående som kan skönjas bland en del av ungdomen idag. Detta skall inte ses som en kritik gentemot cyberrymdens alla goda sidor, men som ett försvarstal för riktiga sociala kontakter, en riktig värdesättning av det verkliga livet, och inte så, att det verkliga livet är kasst, och det virtuella livet är bättre, vilken hemsk tanke...
Jag kommenterade i mitt första inlägg inte Fichters avslutande tankar om att biblioteket kan bilda nya band till andra instanser. Detta är ju helt förnuftiga tankar, som för all del skulle ha kunna "uppfinnas" redan innan bloggosfären kom till; det är lite som om Internet och hela informationssamhället skulle ha aktiverat sidor i människan som tidigare slumrade och man satt lyckligt ovetande vid kartotekslådorna:) kanske.... Den sociala webben fick oss att öppna kranarna i nätverken och man får hoppas vi kan uppfylla behovet.
Summa summarum: Internet och dess värld är således en lätt svår sits för en barnuppfostrare. Jag tror och hoppas att man efter den förstra internetgenerationen (de som är födda ca 1990 framåt) ser generationer som har uppfostrats av mer internetkritiska föräldrar. Det behövs på basen av det illamående som kan skönjas bland en del av ungdomen idag. Detta skall inte ses som en kritik gentemot cyberrymdens alla goda sidor, men som ett försvarstal för riktiga sociala kontakter, en riktig värdesättning av det verkliga livet, och inte så, att det verkliga livet är kasst, och det virtuella livet är bättre, vilken hemsk tanke...
Jag kommenterade i mitt första inlägg inte Fichters avslutande tankar om att biblioteket kan bilda nya band till andra instanser. Detta är ju helt förnuftiga tankar, som för all del skulle ha kunna "uppfinnas" redan innan bloggosfären kom till; det är lite som om Internet och hela informationssamhället skulle ha aktiverat sidor i människan som tidigare slumrade och man satt lyckligt ovetande vid kartotekslådorna:) kanske.... Den sociala webben fick oss att öppna kranarna i nätverken och man får hoppas vi kan uppfylla behovet.
torsdag 29 januari 2009
Tankar och kommentarer gällande Fichters artikel
Man kan förmodligen säga att alla verktyg som hamnar i "goda" händer kan också sprida nytta, välstånd och nöje omkring sig. Avigsidan är att om verktyget, i detta fall bloggen, hamnar i mindre goda, men inte illvilliga händer, så kan resultatet antagligen bli snuttifiering utan att man kommer in på djupet av ett ämne.
Darlene Fichter beskriver flera ämnesområden där bloggandet kan vara till stor fördel för biblioteket. Jag räknar upp dem här i allmänna drag; 1. ge synlighet åt evenemang och andra begivenheter i bilioteket; detta är, tycker jag en helt riktig och viktig sak för biblioteksbloggen. Då finns det en möjighet att ge lite "information med guldkant" i samband presenterandet av evenemanget. Fichter talar vidare om att, som jag ser det, "ge mat åt sina fans" d.v.s. att man ger nyheter och andra intressanta ämnen åt en skara som man kan anta att redan känner biblioteket väl och kan dess material utan och innan men ändå älskar biblioteket. Detta är också viktigt, men risken kanske finns att det blir alltför inåtvärmande till sist. Blicken mot nya eventuella användare kan minska till förmån för en stor expertis inom något ämne som användarna delar (det är iochförsig inte dåligt det heller, men måtta i allt).
Fichters syn på att biblioteksbloggandet kan engagera och stöda det samhälle som den når är intressanta frågor. Jag upplever att det kan vara lätt att engagera med en blogg. Det kan vara bara en slarvigt formulerad åsikt som kan ge upphov till många engagerande kommentarer om man ser det som engagemang. Jag har lite blandade uplevelser över hur biblioteksbloggar engagerar. Det kan finnas en viss tröskel att t.ex. kommentera en beläst eller namnkunnig biblioteksmänniskas blogg i något ämne. Eller så är innhållet till sin utformning så "halt" skrivet, att alla eventuella kommentarer känns överflödiga. Lite som en päls eller ett tyg som stöter i från sig vatten.
Att stöda det omgivande samhället genom en bibloteksblogg upplever jag också lite i samma banor som engagemanget; det kan engagera med lätthet, men det kan vara svårt att styra, svårt att kontrollera, och framför allt; hur mäter man engagemanget som bloggen ger? Jag tror inte att enbart kommentarerna eller diskussionerna är den enda eller bästa måttstocken för det. Stödet för sitt samhälle som bloggen kan ge är också lätt att ge men det kan som jag redan sagt vara svårmätbart.
Engagemang och stöd är m.a.o. lätt att ge i bloggar, men om man ser på en biblioteksblogg, som ju har ett visst ansvar både genetmot organisationen som tillhandahåller den och gällande profilen som den skall ge till andvändarna, läsarna, biblioteksanvändarna, så måste organisationen kunna veta var bloggen går och står i dessa frågor. Där är jag lite av annan åsikt eller försiktigare än Fichter. En blogg kan inte heller åka alltför mycket solo beträffande sätt att presentera information, tankar och åsikter. Personligen upplever jag det som positivt att en biblioteksblogg kan engagera och stöda sin användarkrets, men det bör nog övervakas, annars kan det finnas risk att användarna tar över bloggens "själ" och kanske manipulerar den i egna syften. Ett "skräckscenario" kan vara att bloggens upprätthållare dukar under av en meningslös tråd av kommentarer och diskussioner och innehållsvärldet kapitukerar genetemot någon slags snutifiering eller annan "fördummning" i responsen. Men till skillnad från chattar eller andra diskussionslistor, så kan man säker göra radikala drag i en blogg för att ändra på sådana situationer.
Darlene Fichter beskriver flera ämnesområden där bloggandet kan vara till stor fördel för biblioteket. Jag räknar upp dem här i allmänna drag; 1. ge synlighet åt evenemang och andra begivenheter i bilioteket; detta är, tycker jag en helt riktig och viktig sak för biblioteksbloggen. Då finns det en möjighet att ge lite "information med guldkant" i samband presenterandet av evenemanget. Fichter talar vidare om att, som jag ser det, "ge mat åt sina fans" d.v.s. att man ger nyheter och andra intressanta ämnen åt en skara som man kan anta att redan känner biblioteket väl och kan dess material utan och innan men ändå älskar biblioteket. Detta är också viktigt, men risken kanske finns att det blir alltför inåtvärmande till sist. Blicken mot nya eventuella användare kan minska till förmån för en stor expertis inom något ämne som användarna delar (det är iochförsig inte dåligt det heller, men måtta i allt).
Fichters syn på att biblioteksbloggandet kan engagera och stöda det samhälle som den når är intressanta frågor. Jag upplever att det kan vara lätt att engagera med en blogg. Det kan vara bara en slarvigt formulerad åsikt som kan ge upphov till många engagerande kommentarer om man ser det som engagemang. Jag har lite blandade uplevelser över hur biblioteksbloggar engagerar. Det kan finnas en viss tröskel att t.ex. kommentera en beläst eller namnkunnig biblioteksmänniskas blogg i något ämne. Eller så är innhållet till sin utformning så "halt" skrivet, att alla eventuella kommentarer känns överflödiga. Lite som en päls eller ett tyg som stöter i från sig vatten.
Att stöda det omgivande samhället genom en bibloteksblogg upplever jag också lite i samma banor som engagemanget; det kan engagera med lätthet, men det kan vara svårt att styra, svårt att kontrollera, och framför allt; hur mäter man engagemanget som bloggen ger? Jag tror inte att enbart kommentarerna eller diskussionerna är den enda eller bästa måttstocken för det. Stödet för sitt samhälle som bloggen kan ge är också lätt att ge men det kan som jag redan sagt vara svårmätbart.
Engagemang och stöd är m.a.o. lätt att ge i bloggar, men om man ser på en biblioteksblogg, som ju har ett visst ansvar både genetmot organisationen som tillhandahåller den och gällande profilen som den skall ge till andvändarna, läsarna, biblioteksanvändarna, så måste organisationen kunna veta var bloggen går och står i dessa frågor. Där är jag lite av annan åsikt eller försiktigare än Fichter. En blogg kan inte heller åka alltför mycket solo beträffande sätt att presentera information, tankar och åsikter. Personligen upplever jag det som positivt att en biblioteksblogg kan engagera och stöda sin användarkrets, men det bör nog övervakas, annars kan det finnas risk att användarna tar över bloggens "själ" och kanske manipulerar den i egna syften. Ett "skräckscenario" kan vara att bloggens upprätthållare dukar under av en meningslös tråd av kommentarer och diskussioner och innehållsvärldet kapitukerar genetemot någon slags snutifiering eller annan "fördummning" i responsen. Men till skillnad från chattar eller andra diskussionslistor, så kan man säker göra radikala drag i en blogg för att ändra på sådana situationer.
måndag 26 januari 2009
Ifall någon funderar på mitt lätt förvirrade första inlägg i bloggen så skall den väl inte bekymra sig alltför mycket hoppas jag:) det var nämligen så att jag frågade kurskamraten Jan, som satt brevid och inte hade någon dator för tillfället, ifall han ville öva att skriva i bloggen. Så därför var det också ett "även jag sitter vid datorn och skriver" i bloggen! Utan denna förklaring kan det ha tett sig lite lösryckt i sammanhanget. Så nu vet ni det.
I samband med att jag idag började läsa Darlene Fichters artikel (veckoartikeln) så funderade jag på hur bloggandet som en kommunikatonskanal för information, tankar och åsikter i text kan se så lätt ut när man benar ut dess olika möjligheter för biblioteken. I detta "rus av lycka" över möjligheterna som bloggar säkert ger för bibliotek, så undrar jag över hur man över en lång tid kan skapa innehåll av gott kvalitativt värde i bloggar?
I samband med att jag idag började läsa Darlene Fichters artikel (veckoartikeln) så funderade jag på hur bloggandet som en kommunikatonskanal för information, tankar och åsikter i text kan se så lätt ut när man benar ut dess olika möjligheter för biblioteken. I detta "rus av lycka" över möjligheterna som bloggar säkert ger för bibliotek, så undrar jag över hur man över en lång tid kan skapa innehåll av gott kvalitativt värde i bloggar?
lördag 24 januari 2009
Under fredag (23.1.9 kväll och lördag den 24.1. gick vi igenom väsentliga saker angående interaktiva medier, såsom bloggar, wikis, powerpoint och Second Life. Det har varit ett mycket lärorikt veckoslut, och det är både lite skrämmande om man får säga så, men också mycket intressant. På återskrivande!
Var finns biblioteket idag?
Det är spännande det här... nya världar öppnar sig för den som studerar. Jag sitter i Åbo och skriver i min blogg. Även jag sitter vid den här datorn. Att man också kan sätta in en bild är ju helt kiva. Jag sätter in en här. (Noteras kan att min son inte var varken rädd för de stora möjligheter som blogosfären ger eller för att rutschkanan var för hög utan bara att han gnidit sig mot plasten... Men nog kan det ju kännas så där också när man är i cyberrymden...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
